Socialnämnder i Sverige använder något som heter Barns Behov i Centrum (BBiC). Detta för att som det låter sätta barnens behov i centrum. Läsande socialutskottsprotokoll gör att jag ibland undrar hur vi har tänkt när beslut alt underlag skrivs. Underlag och beslut tagna just med utgångspunkt från barnets behov, men ibland är vi vuxna riktigt duktiga på att lägga vår egen vuxenvärld väldigt snabbt på barnen. Att utredning behövs göras på ett barn för att förstå vilka behov som barnet har vare sig det är Tourettes, Dyselexi, ADHD alt Asperberg verkar klokt. Fast emellanåt så är fokus för ofta på vad barnet inte klarar av istället för vad barnet klarar av. Om vi alla skall in i samma mall och kunna göra alla saker som alla andra kan, hur säkrar vi då mångfalden? Dessa barn med olika begåvnings,- och inlärningsstilar får en medicineringen som sker i allt lägre åldrar så kanske en alternativ åtgärd behövs? Varför inte sätta dessa barn i rörelse eftersom de behöver det för att må bra.  Är naturen det rum som vi alla behöver för att må bra? Spenderar vi tillräckligt mycket tid där? Naturen och djuren har en förmåga att läka själen när barn och vuxna har det jobbigt. Vem kan vara ledsen och samtidigt titta på en hundvalp? Vem blir inte glad över att få klappa ett djur? Kontakt med djuren och naturen är en del av den mänskliga evolutionen och vi försöker städa bort den för att det ligger i vägen för lärandet.

 

Idag behöver vi en skola som mer fokuserar på att barnen är ute och rör sig samtidigt som de lär sig. Varför behöver det ena utesluta det andra! Varför kallar vi våra lärare för pedagoger? Innebär det inte någon som går bredvid? Om skolan nyttjar mer tid för utomhuspedagogik innebär detta att vi kan dra ner på medicineringen hos våra ungdomar som har olika begåvningar för skolan skall väl ändå vara en plats för allas individuella behov? Det skulle vara en samhällig vinst att få fler barn och ungdomar att må bra, minska barnfetman, öka hjärnas förmåga till lärande som ökar när barn rör sig samt minska medicineringen av ångestdämpande, sömnmedel och mycket annat. Här kan vi i vuxenvärlden ge allas barn en förutsättning vara receptiva för lärande därför att fler mår bättre.

 

Allt gott från ett soligt Täby

/Eva

Almedalen är en unik plats för möten och kompetensutveckling om man så önskar. Politiker, näringsliv och idella organisationer lyfter fram utmaningar men också konstruktivt jobbar gemensamt med att finna lösningar. 1100 seminarier som genomförs under 7 dagar här måste det finns god grund för att nya tankar tänks. Men vad händer efter Almedalen? Behöver vi inte fler än vi som är här Almedalen? Hur skapar vi en Almedalen i vardagen för att driva Sveriges innovationskraft och förmåga att fortsätta att vara konkurranskraftig?

 

Varför har vi inte fler lärare på plats både som talare och åhörare. Sveriges lärarkår skulle uppskatta mötesplatsen inte minst för att få inspiration och kunskap om komplexiteten i många frågor som berör skolan men också för att debattera lösningnarna. När får vi en Almedalen för lärare!

 

Allt gott från ett soligt Visby

/Eva