OS 2008 visar på stora idrottsliga framgångar. Ändå är informationen om att värlens främsta OS medaljör, simmaren Michaels Phelps, har ADHD kan vara livsavgörande för många barn med samma diagnos.  Att Phelps blir en förebild för många unga idrottare står utan all tvivel men att han även kan bli en förebild för alla de barn världen över som har ADHD är dock mer intressant. Många av dessa barn som inte känner att de riktigt passar in i den ram som har skapats åt dem av skolan och samhället utan snarare känner att ramen inte förstärker deras kompetenser utan begränsar dem att få vara som de är. Mallen passar inte alla och skapar inte den mångfald som är så viktig för samhällets tillväxt. Hur kan vi säkra att skolan stärker barn med olika diagnosera och bejakar via deras styrkor istället för att påvisa vad eleven inte kan.

 

Riksförbundet Attention som är den förening som har djup kompetens om barn och vuxna med ADHD, Asperberg och Touretts Syndrom har dessutom påvisat sambandet mellan diagnosera och kriminalitet. Ca 50% av vår brottslingar har en diagnos i botten. Detta är ett samhälligt proble att dessa människor inte har fått möjlighet att känna sig bekräftade utan har valt en väg som bär till utanförskap.

 

Skandia har under våren kommit ut med en intressant rapport som heter "bättre stämma i bäcken än i ån" där det visar sig att 12 000 barn per årskull aldrig kommer in på arbetsmarknaden av 95 000 som föds varje år. Dessa 12 000 barn kommer att kosta samhället under deras livstid iform av ökade kostnader inom skolan, vården, kriminalvården samt uteblivna skatteintäkter 210 miljarder kronor. Detta är enbart per årskull. Sedan kommer nästa 12 000 barn som inte kommer in på arbetsmarknaden och börjar med olika möjligheter till självmedicinering pga att de känner sig utanför. Här kan samhället göra rätt från början genom att se till att barnen får känna sig behövda, uppskattade för sin egen skull.